Kerstin & John

5.1 Kerstin & John

När vi träffar Kerstin och John är hon 58 år gammal och hennes man John 67. De känner varandra från barndomen men de blev ett par först 1987, båda med vuxna barn och tidigare äktenskap i bagaget. Eftersom de startade sitt liv tillsammans på lite äldre dagar ville de kunna arbeta tillsammans, och det visade sig att idén om att starta en fristående skola var en möjlighet att göra just detta.

Kerstin är utbildad lärare och arbetade de första 20 åren av sitt yrkesliv inom det kommunala skolväsendet på olika håll i landet. Under dessa 20 år bytte hon fram och tillbaka mellan skolor, bytte nivåer, läste vidare, men hon ser sig snarare som en lojal drivkraft än som en rastlös bytare:

”Det låter som att jag var en ombytlig person, men jag var väldigt trogen kommunen. Jag tog uppdrag som folk

bad mig om men var samtidigt väldigt road av detta. Jag har upplevt mig själv som en otålig människa och det har jag sett som en stor karaktärsbrist hos mig, men framsidan av den är att jag är orädd, att jag tror mig om att klara av saker, jag sätter igång. Inte alla gånger så genomtänkt, men jag ror hem det. Det är sällan jag startar något som rinner ut i sanden. Jag vill att det skall bli. En otålighet kopplad med en viss envishet, det skall genomföras. Detta gör väl att jag inte ser mig sjä lv som

något slags hoppjerka.” (Kerstin)

I mitten av 80-talet skiljde hon sig från sin dåvarande man och flyttade till Falun med barnen. Till en början fortsatte hon som lärare i några år, men kände snart att hon ville arbeta med något annat. Efter en del sökandefick hon ett projektledarjobb. Projektet gick ut på att undersöka och förbättra arbetsmark- nadsbetingelserna för kvinnor på en traditionell bruksort, och samfinansierades av ett antal nationella, regionala och lokala instanser. Det blev också ett pilotprojekt för hela den tillfälliga Bergslagsdelegationen som inrättats av regeringen, och Kerstin ”for som en skottspole” mellan regionens 23 kommuner. Under denna tid träffade hon John, som bodde i villa i Sandviken.

John är utbildad civilekonom från Handelshögskolan i Göteborg, och när han träffade Kerstin hade han bakom sig en lång och framgångsrik karriär i näringslivet. Bland annat hade han arbetat som ekonomichef i Sandviks dotterbolag i Kanada och som anställd i Sandvikkoncernen varit bland annat VD, platschef och ekonomichef. Senast hade han arbetat med John är utbildad civilekonom från Handelshögskolan i Göteborg, och när han träffade Kerstin hade han bakom sig en lång och framgångsrik karriär i näringslivet. Bland annat hade han arbetat som ekonomichef i Sandviks dotterbolag i Kanada och som anställd i Sandvikkoncernen varit bland annat VD, platschef och ekonomichef. Senast hade han arbetat med

”Jag börjar bli trött, men sedan kan jag ju inte säga nej till olika konsultuppdrag som finns. Detta som jag håller

på med nu är det största. Men jag har väldigt svårt att se behov som jag inte gör något åt. Vilket är en annan sida av att inte kunna säga nej. Jag tycker det är himla kul,

jag är indragen i alldeles för mycket.” (John)

I och med att de båda insåg att de ville arbeta tillsammans så startade de ett gemensamt konsultbolag i slutet av 80-talet. Både John och Kerstin fick gott om uppdrag, och Kerstin blev i och med ett längre uppdrag för Arbetsmiljöfonden ansvarig för tre

regioner inom det s k KOM-programmet 7 . Kerstin beskriver detta som att bygga upp någonting från noll och intet, och menar

att hon hade stor nytta av sin förmåga att skapa nätverk och driva utvecklingsfrågor i detta arbete:

7 KOM-programmet stod för Kvinnor Och Män i samverkan, och syftade till att förbättra jämställdheten på arbetsmarknaden genom åtgärder för ökad

jämställdhet inom befintliga organisationer och genom satsningar på kvinnors företagande, teknikinriktade utbildningar etc.

”Kvinnors arbetsmarknad var inte det lättaste att få folk att fatta. ”Ja, ja, lilla gumman” sa man från början, men

sedan togs det på allvar när man fick siffror på unga kvinnors utflyttning. Man började inse att detta var allvar. Detta projekt var spännande och jag fick bli regionens röst i huvudstaden. Det blev borgerlig regering, det började pratas om friskolor, och jag började tänka på vad jag skulle göra när projektet var slut. Jag hade blivit uppbjuden till flera roliga projekt, och från att ha känt mig ganska instängd i skolan så var det nu verkligen roligt att kliva in i en ny värld. Och jag upptäckte att det jag lärt mig i skolan var gångbart på alla möjliga arenor, det är det inte många lärare som

vet.” (Kerstin) När hon funderade över detta insåg hon att hon vid 50 års ålder

inte skulle hinna med så många fler projekt under sitt arbetsliv, och bestämde sig för att definiera nästa projekt helt och hållet själv. Under s ina år i ”projektvärlden” hade hon upplevt glädjen med att sitta runt sammanträdesbord tillsammans med andra vuxna, och många gånger sett hur hennes ursprungliga idéer blivit väsentligt mycket bättre genom diskussion och kompromisser. Under sig tid som lärare hade hon också försökt arbeta på detta vis, men då alltid känt att hon själv fått agera ”motor” för arbetet. Samtidigt som hon alltså såg skolvärlden som trögarbetad fanns det också något i skolan som hon saknade:

”Men detta att det var roligt att arbe ta ihop med vuxna hade ändå en baksida. Vuxna är artiga på ett sätt som

barn och ungdomar inte är. När man arbetar med barn barn och ungdomar inte är. När man arbetar med barn

sitta och säga att ”detta ser bra ut” och sedan går de ut och säger något helt annat. Jag är själv en ganska

barnslig person, jag behöver veta var jag har folk, att de är ärliga. Det är svårt och opraktiskt annars. Så den här omedelbarheten från barn och ungdomar saknade jag

faktiskt.” (Kerstin) Saknaden efter skolmiljön i kombination med den borgerliga

regeringens friskolereform gjorde att hon blev alltmer på det klara med att hon skulle starta en friskola. Parallellt med detta väcktes även Johns intresse för idén:

”Kerstin s ade 1992 att hon ville starta skola. Och då var ju konsultbranschen problematisk, så det blev lite grand

att göra något annat. Sedan lät detta spännande, jag lade ned jättemycket tid och hon hade sina konsult- projekt på sidan om. Jag planerade skolans ekonomi och gjorde också annat. Från början träffade vi bägge två politiker och tjänstemän, men efterhand tog jag hand om

detta eftersom det passade mig bättre.” (John) Kerstin beskriver sina bevekelsegrunder för starten som en

kombination av lärarerfarenheten och viljan att göra något eget:

”Jag hade aldrig gått tillbaka till skolan om jag inte hade startat själv. Jag har lång erfarenhet av skolan, och

jag tycker att det är kul att arbeta med barn och ungdomar. Jag var helt enkelt färdig när jag slutade förra gången. Naturligtvis hade jag nu kunnat starta någonting annat, men jag tror att det är bra att starta jag tycker att det är kul att arbeta med barn och ungdomar. Jag var helt enkelt färdig när jag slutade förra gången. Naturligtvis hade jag nu kunnat starta någonting annat, men jag tror att det är bra att starta

som inte kan försörja mig.” (Kerstin)

I idén om en friskola låg också en bestämd uppfattning att en skola skall ha en profil som alla – lärare, elever och föräldrar – aktivt valt och engagerar sig för:

”Jag tyckte inte att den kommunala skol an var dålig, jag är ingen missionär som skall frälsa världen. Jag visste

hur jag arbetade och visste att det var bra för barnen, och jag ville att vi skulle vara fler. Sedan kommer barnen in i den ordning de är anmälda. Om jag däremot inte skulle få anställa min personal utifrån den idé som vi tänkt arbeta med tillsammans, så går det ju inte att få en profil på skolan. Och så fungerar det ju inte i

kommunen.” (Kerstin) För John var skolans värld någonting nytt och spännande, men

också något han kom att känna stor ödmjukhet och respekt inför:

”Jag är intresserad av pedagogik men jag inser ju att jag inte är proffs. Jag har klivit in av och till när nöden

krävt och jag tycker det är roligt men jag känner mig okunnig, språk och så. Roligast var fysik och hade jag startat i lärarrollen så kanske jag hade kunnat bli en bra lärare men nu växer min respekt för jobbet varje gång jag kliver in. Jag har uppskattat handgripligheten i skolvärlden för intellektuellt var finansjobbet mycket stimulerande där vi kunde sitta och arbeta olika parter kring en affär. Men det är inte känslomässigt tillfreds- krävt och jag tycker det är roligt men jag känner mig okunnig, språk och så. Roligast var fysik och hade jag startat i lärarrollen så kanske jag hade kunnat bli en bra lärare men nu växer min respekt för jobbet varje gång jag kliver in. Jag har uppskattat handgripligheten i skolvärlden för intellektuellt var finansjobbet mycket stimulerande där vi kunde sitta och arbeta olika parter kring en affär. Men det är inte känslomässigt tillfreds-

en gör.” ( John)