Att starta en friskola

5.2 Att starta en friskola

Åren kring decennieskiftet hade familjen Söderbaum-Fletcher sin bas i villan i Sandviken, men arbetet förde regelbundet båda makarna till Stockholm där de också hade en övernattnings- lägenhet. John kom i kontakt med Sollentuna kommun som nyligen genomfört ett beställar/utförar-system, och bland annat sökte man nya utförare för grundskoleverksamheten. John och Kerstin lämnade in en intresseanmälan till beställarkansliet som togs emot positivt, och de åkte även runt och tittade efter lämpliga lokaler.

”Men sedan så kände jag att Sollentuna var tveksamt, vi kände inte en kotte där. Ingen anknytning överhuvud

taget, inga klockor ringde någonstans. Så jag sade att vi ju faktiskt hade en sommarstuga utanför Falun, så vi kanske kunde prata med folk där. Jag har gått i läroverket i Falun, jag bodde här mina första skilda år, min barndoms somrar fanns utanför Falun, jag hade många positiva minnen av Falun. Skall man starta något så mödosamt som ett företag så måste det kännas rätt i magen för mig, inte för affärerna. Sandviken kände jag inte heller för. Jag börjar med ålderns rätt att lyssna inåt, det blir alltmer viktigt. Tidigare var jag mer

rationell.” (Kerstin)

I maj 1992 ringde de upp kommunstyrelsens ordförande i Falun, som hänv isade dem till kommunalrådet för ”mjuka frågor”. Falun styrdes efter valet nu av en borgerlig koalition som tog emot parets förfrågan med både intresse och undran. Det fanns en ideologisk vilja att stödja etableringen av fristående skolor, men ingen beredskap att hantera en konkret förfrågan. Man kunde t ex inte svara på vilka ersättningsnivåer som skulle gälla, och då kom man istället överens om att Kerstin och John skulle presentera en budget för skolan efter sommaren. Kerstin beskriver detta som en kaotisk tid när familjen bodde i Sandviken, jobbade i Stockholm, startade skola i Falun och drev konsultuppdrag i Gävle.

”Planeringen var organiserad. Vi tog kontakt med en reklambyrå i Stockholm och det var bra. Vi kom okända

till Falun och skulle starta något som var för första gången där, så det var viktigt att det var förankrat hos befolkningen. Reklambyrån föreslog att vi skulle ta kontakt med opinionsbildare i Falun och prata med dessa; politiker, kulturarbetare, fackföreningar, andra skolor. Vi började med de vi kunde tänka oss själva, och sedan så frågade vi de som vi träffade om andra tänkbara personer. Så vi hade väl ett 80-tal sådana samtal under året 1992/93. Detta gjorde att opinions-

bildare hade en egen uppfattning om oss.” (Kerstin) John bestämde sig tidigt för att skolan av trovärdighetsskäl

skulle drivas i aktiebolagsform. Eftersom fristående skolor är offentligfinansierade och dessutom politiskt omstridda var aktiebolaget att föredra eftersom formen är noga reglerad i lag skulle drivas i aktiebolagsform. Eftersom fristående skolor är offentligfinansierade och dessutom politiskt omstridda var aktiebolaget att föredra eftersom formen är noga reglerad i lag

Vid denna tid låg det ännu inte i verksamhetsidén att eleverna själva skulle söka sig till skolan, utan det var genom särskilt utvald personal som profileringen mot kultur skulle uppnås. I frågan om elever begärde de därför inledningsvis att kommunen skulle anvisa dem ett geografiskt upptagnings- område. Kommunens mening var dock att fristående skolor fick förtjäna sina elever av egen kraft, och Kerstin och John fick därför marknadsföra skolan som ett alternativ till de existerande kommunala skolorna. Genom konsultfirman köpte de adresser till alla mammor med barn mellan fem och tolv års ålder i kommunen, och skickade ut information om skolan samman med en ofrankerad svarstalong för intresseanmälan. De föräldrar som svarade skulle m a o ha gjort en viss viljeyttring. Totalt fick man intresseanmälningar från föräldrar till 400 barn. Samtidigt fick man lokalpressen att vänta med att skriva om skolan tills allt var klart.

”Sedan tog informationen vid, vi informerade och informerade. Vi startade också Söderbaumska Skolans

Vänner som är en föräldraförening, så den startade innan skolan fanns, det var en ideell förening. Syftet med den var att få igång skolan. Vi hade vanliga föreningsmöten, flera satte sina barn i kön till skolan också. De var med och organiserade olika möten på sta ’ n. Allteftersom fick vi fler och fler kontakter, men vi arbetade fortfarande och försörjde oss på vår konsultverksamhet. Vi startade skolan i augusti 1994 och sommaren 1994 arbetade jag fortfarande på KOM- Vänner som är en föräldraförening, så den startade innan skolan fanns, det var en ideell förening. Syftet med den var att få igång skolan. Vi hade vanliga föreningsmöten, flera satte sina barn i kön till skolan också. De var med och organiserade olika möten på sta ’ n. Allteftersom fick vi fler och fler kontakter, men vi arbetade fortfarande och försörjde oss på vår konsultverksamhet. Vi startade skolan i augusti 1994 och sommaren 1994 arbetade jag fortfarande på KOM-

Inför starten köptes ett aktiebolag för att driva skolan, och man fick ett s k nyföretagarlån från ALMI för uppstarten. Vidare bjöd man in föräldrarna och personalen att köpa aktier i bolaget, och förklarade sig beredda att släppa in ytterligare ägare även så långt att de själva skulle kunna förlora aktiemajoriteten. Ett trettiotal personer gick in som delägare och fick totalt 14 procent av kapital och röster. Inventarier fick man köpa billigt tack vare kontakter i föräldraföreningen; dessa betaldes formellt av kommunen och hyrdes sedan ut till skolan. Övriga kostnader fick skolpengen täcka. Man hade satt målet 100 barn för att kunna starta, och i januari 1994 hade man 120 anmälningar.

Lokalfrågan visade sig vara något besvärligare att lösa. Den gamla högskolebyggnaden stod tom, och ägaren Skanskas lokala representant var en mycket entusiastisk tillskyndare till skolprojektet. Byggnaden var redan från början utformad för undervisningsändamål, det fanns gott om tomt runt om för utomhusaktiviteter, och det fanns utrymme att expandera skolan upp till 400 elever. Däremot menade man från Skanskas huvudkontor att det var riskfyllt att investera pengar i att renovera en stor gammal fastighet för en nystartad friskola, vilket man meddelade John i mars 1994.

”Men jag tänkte att man behöver inte investera så mycket pengar, om det gick att driva högskola där för

två år sedan så måste det också gå att driva skola där nu. Vi sopade ut döda kråkor och vi sa till Skanska att vi tar det som det är, men då sa Skanska att de väl kunde göra lite grand i alla fall. Så det slutade med en två år sedan så måste det också gå att driva skola där nu. Vi sopade ut döda kråkor och vi sa till Skanska att vi tar det som det är, men då sa Skanska att de väl kunde göra lite grand i alla fall. Så det slutade med en

duktig.” (Kerstin) Med 120 anmälda barn, som kom att bli 175 fram till

sommarens slut, och en byggnad som väntade, tog man hjälp av en rekryteringskonsult i arbetet med att rekrytera personal:

”Vi hade hjälp av en personalkonsulent som kartlade personlighetstyp för potentiell personal när vi startade

skolan, även på oss. Kerstin och jag var väldigt olika. Men vi hade hjälp av detta. Kerstin är ekonomisk, jag är

ekonom.” (John)