Husbygge och Rockmetropol i Hultsfred AB

7.3 Husbygge och Rockmetropol i Hultsfred AB

I och med att man inte längre kunde hyra Sporthallen så fick man tänka om beträffande den löpande verksamheten med I och med att man inte längre kunde hyra Sporthallen så fick man tänka om beträffande den löpande verksamheten med

”Vi hade arrangemang på klubben under veckorna och var 14:e dag på sommaren i parken. Taktiken var väl lite

grand att tjäna pengar på de större spelningarna i parken och satsa pengarna på de band vi gillade på klubben. Något slags anarkokapitalism, som jag brukar

kalla det.” (Gunnar L) När man nu stod inför att investera i en egen lokal innebar det

nya utmaningar för kompisgänget i styrelsen. Det handlade om att kunna köpa en lokal, om att kunna bygga om den så att den passade föreningens verksamhet, samt om att kunna driva runt föreningen ekonomiskt med en betydligt större fast kostnads- kostym än tidigare. Det första problemet löste sig relativt snabbt

i och med att man fick tag på en bilhall ute vid riksvägen som kunde förvärvas relativt billigt. Själva ombyggnaden var däremot ett betydligt kostsammare projekt, och flera i föreningen var öppet skeptiska till att man kunde gå iland med det ekonomiskt. Man gjorde som man alltid gjort med festivalerna, dvs ringde runt till alla goda vänner man hade och fick dem att ställa upp på fritiden som byggnads- arbetare. Putte ledde projektet och Nisse Johansson och några andra agerade arbetsledare:

”Och då fick jag ansvaret för byggnationen, att hålla igång allt folk. Huset byggdes på ideell basis, 400

personer var med. Vi hittade några som var ansvariga för var sin bit, och så raggade dom ihop en 20-25 man var och så byggde dom. Jag och några andra fanns personer var med. Vi hittade några som var ansvariga för var sin bit, och så raggade dom ihop en 20-25 man var och så byggde dom. Jag och några andra fanns

färdigt.” (Putte S) Även om arbetet utfördes ideellt kostade naturligtvis projektet

mycket pengar (omkring fem mkr), och banken ställde sig frågande till att en ungdomsförening kunde vara en långsiktigt ansvarstagande ägare till en så pass påkostad fastighet. Man ville sätta fastigheten på bolag och ha de drivande krafterna som delägare för att skapa stabilitet:

”Banken krävde att det skulle vara ett aktiebolag, och det visste vi ju inte vad det var, men vi ville ju ha vår

byggnad. Så då tog vi in en revisor från Ernst & Young och en jurist att skriva ihop nånting. Och så krävde banken att föreningen inte fick äga det här helt och hållet. De som hade varit med och startat upp det skulle stå som ägare. Föreningen var ju en ungdomsförening, och nästa år kunde det ju vara en helt ny styrelse som byggde om det till biljardhall och allt gick åt helsike. Så det måste finnas aktieägare som de tyckte var stabila och som delade de grundläggande värderingarna och tänkte affärsmässigt. Så vi var en tio personer som gick in som delägare, och sedan också föreningen. Och vi skrev en hembudsklausul som sade att ingen av de tio ägarna kunde få ut mer för sina aktier när de sålde än vad de hade satt in från början – det kunde inte finnas något privat intresse av att tjäna pengar. Men det var ändå så att Jantelagen började snurra och man började undra om vi skulle tjäna pengar på det här ideella fina som vi

hade byggt upp.” (Putte S)

I det nya huset hade man nu tillgång till konsertlokal, restaurang och pub, och visionen var att utöka konsert- och klubbverk- samheten kraftigt. Putte var VD för det nystartade bolaget, Rockmetropol i Hultsfred AB, och man startade snabbt egen restaurangverksamhet i bolagets regi. Det man kallade för ’kulturverksamhet’, dvs konserter och spelningar, låg kvar i föreningen. Efter en storstilad invigning bokade man in en lång rad kända band, men det visade sig med tiden att satsningen inte höll ekonomiskt. Delar av gymnasieutbildningen i Hultsfred flyttades till Vimmerby, vilket innebar att färre ungdomar hade möjlighet att komma på konserterna, och till det kom det upptrissade ränteläget i samband med försvaret av den fasta kronkursen. Många i styrelsen försörjde sig på arbetslöshets- kassa samtidigt som de arbetade ideellt, och de bad uttryckligen Arbetsförmedlingen att inte ringa dem om det skulle dyka upp arbetstillfällen. Argumentet var att de istället ville vända utvecklingen i föreningen och på så vis själva skapa sig arbeten i framtiden.

”Jag var en av de som var tveksamma till det här bygget, jag tyckte att det var för stort för Hultsfred. Jag var i och

för sig delaktig i arbetet, men försökte hela tiden förespråka att vara mer defensiv i alla kalkyler. Samtidigt vill man ju inte bromsa de som är positiva för mycket, men det visade ju sig att vi det första året hade en konsertverksamhet som gick en miljon back. Den konsertverksamhet som finns idag är ju inte alls den vision som fanns när huset byggdes. Det blev tvunget att skära ned. Vi gick ju 40-50 tusen back varje helg, fredag

och lördag.” (Gunnar L)

Efter det uppslitande bytet av ordförande i föreningen, då Håkan Waxegård avgick och Patrik Axelsson tillträdde, kände flera av

de drivande personerna att det nu behövdes nya visioner och idéer om hur man skulle kunna driva föreningens verksamhet på ett hållbart sätt. Waxegård övergick till ett framgångsrikt eget företagande i nöjesbranschen, Per Alexandersson flyttade till Stockholm till ett chefsjobb på Sveriges Radio, och lednings- trojkan bestod nu av Putte, Patrik och Gunnar. Man beslutade också gemensamt att man behövde en frontperson och att denne skulle vara Putte:

”Och då bestämde vi då att om vi skulle lyckas så måste vi ha ett ansikte utåt, och då skulle det bli jag. Så då

bestämde vi oss för att jag skulle symbolisera Hultsfred.” (Putte S)

För Putte och Patrik visade sig lösningen på föreningens framtidsproblem ligga i att utnyttja de ideella erfarenheterna för att expandera affärsverksamheter som på ett naturligt sätt kunde kopplas till musikbranschen:

”Och i samma veva så blev jag också anlitad som konsult av OS i Lillehammer för att hjälpa till där kring

uppbyggnaden av vinter-OS 1994. Alla som var ansvariga för OS var egentligen anställda av kommu- nerna omkring Lillehammer, och så fick dom plösligt ansvar för skidstadion eller nånting sånt. Och dom hade egentligen ingen erfarenhet av att jobba med så stora organisationer, särskilt inte ideella organisationer. Så då var jag där och diskuterade med dom och så hade jag då ansvaret för att bygga upp allt som hade med toaletter att göra under själva OS. Och när jag kom hem uppbyggnaden av vinter-OS 1994. Alla som var ansvariga för OS var egentligen anställda av kommu- nerna omkring Lillehammer, och så fick dom plösligt ansvar för skidstadion eller nånting sånt. Och dom hade egentligen ingen erfarenhet av att jobba med så stora organisationer, särskilt inte ideella organisationer. Så då var jag där och diskuterade med dom och så hade jag då ansvaret för att bygga upp allt som hade med toaletter att göra under själva OS. Och när jag kom hem

”Det som är typiskt för denna organisation är att vi gillar att organisera och det är det vi brinner för. Vi

gillar däremot inte att stå på scenen och synas. Vi ser vad som behöver göras runt omkring, vi är bra på arrangera. Många andra har musiker som arrangerar festivaler och bildar förening och står i replokalen veckan innan konserterna. Hos oss har det aldrig varit någon som själv stått på scenen, vi har fixat runt omkring detta och sedan tagit hit folk som kan spela. Vi har inte heller haft något repmusiklokal på många år

här. Det är arrangemanget som står i centrum.”

(Patrik A) Samtidigt fanns det en tveksamhet till att utöka den

kommersiella verksamheten bland flera, inte minst Gunnar Lagerman. Pengar hade alltid varit ett medel att göra roliga och viktiga saker, aldrig ett mål i sig, och man var rädd att en utökad affärsverksamhet skulle ändra på det. Vidare framhöll man att föreningens kärnverksamhet handlade om kultur, och inte om fastighetsförvaltning, restaurangdrift mm. Många såg också en fara i att de drivande personerna skulle berika sig genom att använda det ideellt uppbyggda varumärket Hultsfredsfestivalen. Denna kritik ledde med tiden bl a till att delägarna i Rockmetropol sålde samtliga sina aktier till föreningen, och att man försökte driva föreningen och bolaget som en enhet. Detta har dock inte varit så enkelt, bland annat därför att nya typer av kommersiella verksamheten bland flera, inte minst Gunnar Lagerman. Pengar hade alltid varit ett medel att göra roliga och viktiga saker, aldrig ett mål i sig, och man var rädd att en utökad affärsverksamhet skulle ändra på det. Vidare framhöll man att föreningens kärnverksamhet handlade om kultur, och inte om fastighetsförvaltning, restaurangdrift mm. Många såg också en fara i att de drivande personerna skulle berika sig genom att använda det ideellt uppbyggda varumärket Hultsfredsfestivalen. Denna kritik ledde med tiden bl a till att delägarna i Rockmetropol sålde samtliga sina aktier till föreningen, och att man försökte driva föreningen och bolaget som en enhet. Detta har dock inte varit så enkelt, bland annat därför att nya typer av