Att importera att improvisera

8.1 Att importera att improvisera

Stockholms Improvisationsteater startades av ett gäng ungdomar som en ideell teaterförening 1989. Initiativtagare var teaterentre- prenören Martin Geijer. Han hade inspirerats av de tidiga experimenten med teatersport på Unga Klara i Stockholm under

70- och 80-talen, och sökte sig till engelsmannen Keith Johnstones teater i Calgary, Kanada, för att lära sig mer. Johnstone hade arbetat en tid på Unga Klara med bland andra Suzanne Osten, Helge Skoog, Lennart R Svensson och Pia Johansson, och nu drev han sin egen teater.

1989 Stockholms Improvisationsteater startar som en förening på initiativ av Martin Geijer. Föreställningsverksamheten dras igång.

Teatern flyttar in i de nuvarande lokalerna på Sigtunagatan i Stockholm.

1994 Kursverksamheten startar. 1995

Geijer lämnar teatern. Kärntruppen av skådespelare anställer sig själva i föreningen.

1997 Teater på Jobbet startar som organiserad verksamhet.

1999- Teatern vinner flera internationella tävlingar och 2000

utmärkelser. 2002

Den internationella Impromania-festivalen genomförs. Teaterföreningen går i konkurs. Fem av de anställda köper ut inkråmet via ett nybildat aktiebolag.

2003 En extern VD rekryteras. En rådgivande styrelse etableras.

2004 VDn slutar. En av ägarna träder in som teaterdirektör. Fig 7: Stockholms Improvisationsteater: Några milstolpar

Keith Johnstone nämns av alla inblandade som den improvi- serade teaterformens upphovsman. Efter att tidigt hoppat av läraryrket hade han börjat skriva och regissera pjäser på The Royal Court Theatre i London, och under 60-talet blev han allt mer övertygad om att man borde försöka frigöra sig från de traditionella idéerna om färdiga berättelser, givna förutsättningar och styrda skådespelare. Han utformade olika improvisations- övningar som med tiden kom att visas inför publik, och byggde upp en hel pedagogik kring detta som han 1979 sammanfattade i

boken 12 Impro – Improvisation and the theatre . Niklas

12 Se Johnstone (1989).

Strandqvist beskriver hur man på Stockholms Improvisations- teater ser på formen:

”Principen bakom improvisationsteater är interaktiv, man skapar föreställningen i samarbete med publiken,

man har rivit den här fjärde väggen. Man är verklig- heten, man spelar här och nu, det som skapas idag kommer inte att hända i morgon. Manus finns i mycket liten utsträckning, det kan vara ett par textrader eller ett tema som inleder föreställningen. Däremot har man repeterat sig till en lyhördhet att förstå varandra, att associera tillsammans, att kunna haka på varandras idéer så att man skapar den här föreställningen.

”Vi behöver inte mycket rekvisita, oftast så mimar vi – det kallas spacework – man använder kroppen, mimar

när man krattar gången… På föreställningarna försöker vi skapa en form av scenografi, ett scenrum att spela i

och vara i, och kostym. Och sedan när föreställningen är igång så kan vi hamna var som helst, vi kan hamna i ett kinesiskt 1600-talsdrama, vi kan hamna i England på 1800-talet, vi kan hamna i rymden år 2426, vad som helst kan hända. Allt bygger på skådespelarnas fantasi

och samarbete, och vad publiken går in med.” (Niklas) Martin Geijer arbetade hos Johnstone ett halvår, och åkte sedan

hem för att starta en liknande teater i Stockholm tillsammans med andra intresserade. I den nybildade föreningen lärde man upp varandra i improviserad teater, och började ge föreställ- ningar. Geijer arbetade halvtid som teaterns ende anställde, och 1992 flyttade man in i de nuvarande lokalerna på Sigtunagatan.

Teaterns ”åldermän” Janne Berg och Per Gottfredsson träffades på Fridhems folkhögskola i Svalöv vid denna tid, och hamnade efter utbildningen båda på Improvisationsteatern:

”Ja, och så kom man tillbaka till Stockholm. Och skall man syssla med teater i Stockholm så skall man

egentligen också gå utbildning i Stockholm, det handlar så mycket om kontakter och lära känna människor för att skapa förutsättningar. Och då kom vi hit och hade inga egna förutsättningar, så då började vi från grunden och satte ihop olika grupper och drev... Jobbade med vanlig teater en tre-fyra år samtidigt som man jobbade med handikappade på nåt sjukhus eller så. Och så -93, då hade Janne varit här ett halvår och då behövdes det folk och då kom jag hit. Jobbade som skådespelare.” (Per)

”I själva början så spelade vi mest teatersport, den mest kända formen av improvisationsteater. Spelar vi väldigt

sällan nu. Det är två lag som tävlar om att göra de bästa improviserade scenerna utifrån publikförslag. Det var det som gick på TV på 80-talet med Helge Skoog och dom, den mest populistiska versionen av improvisations- teater. Det finns inte så mycket plats för att berätta någon form av historia, utan det är att gå upp på scenen och på så kort tid som möjligt leverera så mycket skratt

som möjligt.” (Janne) Eftersom det inte fanns några utbildningar i improviserad teater

fick man starta egna kurser och förnya genren på sitt eget sätt. Däremot saknades känslan av att Improvisationsteatern var en gemensam angelägenhet för framtiden:

”De första åren... det såg ju väldigt annorlunda ut här då. Ensemblen bestod av människor som försökte komma

in på Scenskolan väldigt mycket, och så höll vi på några år... Vi hade egen utbildning här, faktiskt. Vi startade en utbildning för oss själva helt enkelt, som vi själva bekostade. Vi tog in folk från scenskolan, röstpedagoger och andra, bara för att skapa nåt slags grund här. Nån ensemblekänsla det fanns inte utan... Och speciellt när känslan var att alla ville härifrån egentligen, det var väldigt rörigt här. Man hade ingen koll på vilka som var

här nu. En väntan på något bättre.” (Per) Allteftersom man lärde sig att både spela och lära ut

improviserad teater märkte man att det fanns en efterfrågan på sådana kurser från allmänheten. Många av teaterns besökare fascinerades av spontaniteten och glädjen i improvisationen, och

i mitten av 90-talet startade man en organiserad kursverksamhet:

”Vi spelade från början en gång i veckan och vi hade en kursverksamhet med sex grupper, kursverksamheten

kopplades på rätt tidigt och blev en grogrund för dom som sedan kom att gå vidare till ensemblen. Nu för tiden har vi 20-22 kursgrupper och ibland är kursledarna med och spelar föreställningar men inte kursdeltagarna. Det finns fem olika nivåer på kurserna, alltifrån de som skall bli skådisar till dom som tycker att det är roligt som fritidsintresse. Det finns olika behov, nån kanske behöver träna sig på talteknik och nån kanske bara vill koppla av

från jobbet.” (Janne)

I mitten av 90-talet insåg de mest aktiva bland skådespelarna och kursledarna att det fanns en grogrund för att göra teatern till något mer än ett fritidsintresse:

”Sen så höll vi på och harvade, jag jobbade fortfarande på fritids. Det blev halvtid på båda ställena, mycket

spring fram och tillbaka, och så var jag nybliven pappa så det var ganska stressigt. Två jobb som var krävande på olika sätt. Men hjärtat låg ju här. Och så fattade vi beslutet -95 att nu får det bära eller brista, nu skall vi jobba heltid, går det åt helvete så gör det det, men vi

måste försöka.” (Janne) Beslutet innebar att Martin Geijer gick vidare till nya projekt

och att Janne, Per och några till anställde sig själva på heltid i teatern, vilket innebar svåra påfrestningar på föreningens ekonomi. Bland annat fick de anställa sig själva och andra på ALU-tjänster för att det skulle fungera. I denna situation märkte man också att det fanns en efterfrågan från företag och myndigheter att anlita teaterns skådespelare för olika uppdrag, events, konferenser och annat:

”Sedan räckte kanske inte pengarna helt det första året... Och så började vi väl då se vad vi kunde göra rent

konkret för att få pengar för att kunna leva på detta. Det är lite komplicerat, för vi har en egen verksamhet här som aldrig går runt, utan vi behöver pengarna från annat håll, och vi får inga anslag från kommunen. Då måste vi bygga det på vårt eget sätt. Så från början var det mest ett överlevnadsintresse med de externa jobben mot företag, men sedan så efterhand så märker man att det är intressant och roligt och så utvecklar man det konkret för att få pengar för att kunna leva på detta. Det är lite komplicerat, för vi har en egen verksamhet här som aldrig går runt, utan vi behöver pengarna från annat håll, och vi får inga anslag från kommunen. Då måste vi bygga det på vårt eget sätt. Så från början var det mest ett överlevnadsintresse med de externa jobben mot företag, men sedan så efterhand så märker man att det är intressant och roligt och så utvecklar man det

riktade sig mot detta.” (Per) Vid denna tid anställdes också Sofia Czinkozcky, som kom från

en annan teater:

”Så jag gick kurs och såg på föreställningar och tyckte det var fantastiskt. Sedan ringde de härifrån och frågade

om jag ville vara kursledare och det var ju jättekul, detta var 1997. Sedan 1998 var de fem skådespelare här och då behövde de en kvinna och då frågade de mig och jag avvecklade snabbt mitt engagemang i den andra teater - gruppen och började här. Det fanns mer möjligheter och jag fick lön och därmed blev jag fast medlem av ensemblen. Vi var sex skådespelare, en musiker och tre producenter, alla satt på möten och skulle fatta beslut

om allt.” (Sofia)