Expansion, Impromania och konkurs

8.2 Expansion, Impromania och konkurs

Mot slutet av 90-talet hade Stockholms Improvisationsteater alltså blivit en förhållandevis stor organisation med mängder av aktiviteter. Förutom ett tiotal heltidsanställda var ett stort antal kursledare och skådespelare (eller ”improvisatörer” som en del föredrar att benämna det) verksamma på deltid. Teatern hade funnit sin nuvarande struktur med föreställningar, kursverksam- het och ”Teater på jobbet” som sina tre verksamhetsgrenar, men styrningen av allt detta var ganska tungrodd:

”Vi var för många människor på hela året som ville ha ur samma kaka, och det vart varken hackat eller malet.

Alla måste kunna allting och alla måste vara med om allting, nåt slags kollektiv, det var det den gruppen var uppbyggd på, det var väldigt svårt att bryta det. Det var olika bilder av vad teatern skulle syssla med, och så blev det konflikter om någon försökte ta på sig bestämmande- rollen. (Per)

Den ideella föreningen hade nu ett mycket stort antal medlemmar eftersom alla som gått kurs på teatern automatiskt sattes upp i rullorna, och den leddes av en styrelse som i princip var samma personer som arbetade heltid:

”Vi som jobbade satt i styrelsen och så försökte vi turas om att sitta i styrelsen och tyckte att det var väl inte så

farligt att sitta i styrelsen. Och det visade ju sig vid konkursen att det inte är någon lek att sitta i en styrelse. Vi var så väldigt naiva, och det jag tror att det var det ideella arvet som gjorde det, att vi inte förstod hur mycket pengar det handlade om, att det handlade om ens

arbete.” (Janne)

I det sena 90-talets högkonjunktur expanderade inte minst uppdragsverksamheten mot företag och organisationer, och man kände att det var dags att ta ett nästa steg i utvecklingen. Eftersom Improvisationsteaterns ensemble ofta åker på teaterfestivaler och workshops utomlands för att få inspiration, fick man idén att anordna en internationell festival för improviserad teater. Satsningen döptes till Impromania och genomfördes sommaren 2002:

”Vi hade inte ekonomi att göra den chansningen, men vi fortsatte med projektet eftersom vi inte hade koll på hur

risigt vi låg till. Och sen så blev det festival i augusti, och så blev det strålande väder. Det var ett helvete att få publik, trots att vi spelade de flesta föreställningarna på Stadsteatern mitt i stan. Och utifrån det så gick det åt helvete helt enkelt.” (Janne)

Niklas Strandqvist, som kom till teatern som producent 2001 efter att ha arbetat som ekonom i näringslivet, ser Impromania som ett slags mer eller mindre oundviklig slutpunkt för den ideella teaterföreningen:

”Vi bjöd hit några av de bästa grupperna i Europa och genomförde 43 föreställningar på 17 dagar och hade

väldigt kul. Men den ekonomiska effekten av det hela blev att teatern gick i konkurs, det var en alldeles för stor satsning för vår lilla teater. Och det kombinerat med upplupna skatteskulder och ett annat projekt som

kostade för mycket pengar… Vi hade anställt för mycket folk helt enkelt, satsade för mycket på Impromania. Det

innebar att vi satte oss själva i konkurs hösten 2002.”

(Niklas)