Entreprenöriella handlingar som kollektiva temporära erfarenheter

11.3 Entreprenöriella handlingar som kollektiva temporära erfarenheter

I entreprenörskapets teori och praktik finns ett tydligt behov av att förkroppsliga entreprenörskap i en ensam entreprenör – som om entreprenöriella handlingar bara kunde utföras av enstaka

individer 15 . Idén om den ensamme entreprenören återfinns genom historien – alltifrån antika myter om Odysseus till dagens

entreprenöriella kändisar såsom Ingvar Kamprad, Richard Branson och Bill Gates. Den ensamme entreprenören är alltid en man, en våghalsig, modig, karismatisk människa som utmanar sin omvärld och driver sin egen linje oavsett om detta leder till konflikter eller ej. Han ser möjligheter där andra ser hinder, han vågar göra det ingen annan gör, och han åstadkommer långtgående förändringar i samhället och affärsliv. Det här är naturligtvis ett resultat av en allmän individualistisk orientering i samhället rörande entreprenörskap som härrör ur ett institutio- naliserat behov av hjältar och förebilder. Det som också är intressant ur ett forskningsperspektiv är naturligtvis vilka bilder av entreprenörskap och entreprenörer som konstrueras, och vad dessa får för konsekvenser för vad vi studerar och hur vi studerar det.

Ett grundproblem i synen på entreprenörer som ensamma hjältar är att det leder till en mycket förenklad bild av hur

15 According to S chumpeter (1949: 70), however, “the entrepreneurial function need not be embodied in a physical person and in particular a single

physical person.” physical person.”

Inom entreprenörskapsforskningen – som självfallet både bidrar till och påverkas av de bilder av entreprenörskap som florerar i samhället – är det också vanligt att individualisera och personifiera entreprenörskapet till enskilda individer. Från ett socialkonstruktionistiskt perspektiv är det emellertid svårt att se att entreprenöriella handlingar kan konstrueras annat än i interaktion mellan människor. Idéer faller inte ned från himlen, utan de är i regel resultatet av olika former av möten – formella såväl som informella – med andra människor. Entreprenörer kan inte utföra entreprenöriella handlingar utan med-aktörer (oavsett hur avlägsna dessa än kan vara) och en publik (dvs de som övertygas och skapar förändring genom att ändra sina livs- och/eller konsumtionsmönster). Naturligtvis är vissa aktörer ’närmare’ den entreprenöriella handlingen än andra och är därmed också mer inflytelserika (se t ex Hansens, 1995, resonemang om ’action sets), och i olika entreprenöriella handlingar är det olika konstellationer av aktörer som mobiliseras.

Konsekvensen av detta resonemang är att entreprenöriella handlingar inte utförs av ensamma individer; de utförs i tillfälliga förtätningar i aktörsnätverk. Dessa förtätningar – oavsett om de kallas projekt (Ekstedt et al), arenor (Sahlin- Andersson, 1996), styrinitiativ (Blomquist & Packendorff, 1998), ’strategic issues’ (Dutton, 1993), parallella organisationer (Kanter, 1992) eller ’windows of opportunity’ (Tyre & Orlikowski, 1994) – skapas av en eller flera löst kopplade aktörer, vilka kopplas samman tätare under en tid för att göra verklighet av en idé. Detta är tydligt när det handlar om entreprenöriella handlingar inom organisationer, men det är också en rimlig beskrivning av icke-inbäddade handlingar såsom företagsstarter och sociala rörelser i samhället.

Många entreprenöriella handlingar antar därför formen av temporära

organiseringsprocesser (Packendorff, 1995, Söderlund, 2000). Lundin & Söderholm (1995) föreslår att sådan temporär organisering innebär fyra samtidigt pågående processer som skiftar i betydelse för förståelsen för handlandet över tiden; handlingsbaserat entreprenörskap, fragmentering för skapande av commitment, planerad isolering, samt institutiona- liserat avslut. Den första processen är viktigast i början, när idégivaren/idégivarna söker skapa stöd för sin idé och börjar förtäta ett aktörsnätverk omkring sig för den kommande realiseringen av den. Därefter översätts idén till ett praktiskt genomförbart projekt genom en process av fragmentering. Detta innebär att projektet mentalt lösgörs från den dagliga strömmen av händelser genom att uppgifter indefinieras eller utdefinieras, tidsgränser sätts och de berörda aktörerna pekas ut. Medan detta är nödvändigt för att idén skall bli verklighet så innebär det också en risk för att någon eller några av aktörerna upplever att organiseringsprocesser (Packendorff, 1995, Söderlund, 2000). Lundin & Söderholm (1995) föreslår att sådan temporär organisering innebär fyra samtidigt pågående processer som skiftar i betydelse för förståelsen för handlandet över tiden; handlingsbaserat entreprenörskap, fragmentering för skapande av commitment, planerad isolering, samt institutiona- liserat avslut. Den första processen är viktigast i början, när idégivaren/idégivarna söker skapa stöd för sin idé och börjar förtäta ett aktörsnätverk omkring sig för den kommande realiseringen av den. Därefter översätts idén till ett praktiskt genomförbart projekt genom en process av fragmentering. Detta innebär att projektet mentalt lösgörs från den dagliga strömmen av händelser genom att uppgifter indefinieras eller utdefinieras, tidsgränser sätts och de berörda aktörerna pekas ut. Medan detta är nödvändigt för att idén skall bli verklighet så innebär det också en risk för att någon eller några av aktörerna upplever att

processen in i en fas av isolering, dvs när den identifierade uppgiften skall färdigställas inom den identifierade tidsramen av

de identifierade aktörerna. Projektteamet organiserar sig här i ’särskild ordning’, arbetar hårt för att klara deadlines och budgetrestriktioner – naturligtvis under risken att bli för avskilt och drabbas av grupptänkande och andra fenomen. När man sedan närmar sig slutet öppnas projektet åter upp mot omvärlden med en förhoppning om att det man åstadkommit nu skall mötas av förståelse och efterfrågan. Här blir aktörsnätverket åter mer löst kopplat igen, där vissa driver resultatet vidare medan andra återgår till tidigare aktiviteter eller till nya förtätningar i andra aktörsnätverk (Blomquist & Packendorff, 1998). Några av aktörerna kanske arbetar tillsammans i nya entreprenöriella handlingar längre fram, medan andra förblir på avstånd.

Även om teoretiska modeller är förenklingar som inte kan ta in all den komplexitet som finns i den empiriska verkligheten, så förser de oss likväl med ledtrådar till vad som kan vara intressant att studera i en process. Denna modell utgår då endast utifrån den ganska löst definierade situation som ett projekt innebär, och är det då dessutom entreprenörskap det handlar om så tillkommer bilder och förväntningar också på innebörden av entreprenöriellt handlande. Den pekar på samma sak som vi tidigare argumenterat för, dvs att den entreprenöriella handlingen är en konsekvens av ett antal aktörers gemensamma handlande, där det bidrag som görs av den person som råkar vara den synlige entreprenören är ett av flera.