Val och användning av teoretisk referensram

12.1 Val och användning av teoretisk referensram

Entreprenörskap har i både teori och praktik lånat teorier från discipliner som ledarskap och management (Busenitz et al, 2003) – en trend som inte minst är synlig inom fältet intraprenörskap (Stevenson & Jarillo, 1990). Tolkande organisationsförändringsteorier kan generellt användas både som källor av kompletterande perspektiv i analyser av entrepre- nöriella processer och som inspiration till hur man kan delta i processer i det empiriska fältarbetet. Beroende på de antaganden som ligger till grund för varje studie kan man komplettera med olika begrepp/teorier. Både genusteori och kritisk management- teori kan nyttjas för att förstå problem och konflikter i processer t ex i termer av maktrelationer och konformism med institutionaliserade handlingsmönster. Likväl som teoretiska fält som kulturteori och identitetsteori kan bidra med förståelse för hur människor involveras i entreprenöriella processer, relaterar till varandra och hur processerna bidrar till utveckling av människor och deras bilder av dem själva. Utöver detta finns det andra kompletterande begrepp/teorier t ex teorier kring sociala rörelser, teamwork, etik, professioner, ledarskap, makt, etc. I kapitel 10 och 11 har vi diskuterat ett antal tänkbara sådana teoretiska begrepp som med fördel kan användas i entreprenörskapsforskningen.

Vad vi här vill peka på är behovet av att medvetet söka förnya entreprenörskapsforskningen genom att utveckla och bredda dess teoretiska bas. Ett tydligt exempel på ett teoretiskt fält som på senare år blivit (dock knapphändigt) inkluderat i entreprenörskapsteorin är kön som social konstruktion. Frågeställningar kring hur kulturella konstruktioner av kön och etnicitet är relaterade till konstruktionen av entreprenörskap och dess processer har funnits och finns på forskningsagendan. I likhet med ledare för stora organisationer beskrivs även entreprenörer som maskulina supermänniskor och hjältar. (cf Chell, 1996; Lounsbury, 1998; Bird & Brush, 2002). Entrepre- nörskapet blir därmed något som är destinerat för utvalda grupper snarare än en möjlighet för alla, på samma sätt som ledarskapsteorin tenderar att betrakta ledarskapet som en aktivitet för få utvalda (Ogbor, 2000). Forskningen har också uppmärksammat att entreprenöriella karaktäristika är könsmärkt – entreprenörer skall ha vissa typer av maskulina egenskaper (Jonsson-Ahl, 2002). Från ett socialt konstruktionsperspektiv har människor potentialen att omkonstruera sin identitet, sina möjligheter och sitt liv – vilket betyder att det är svårt att inte erkänna entreprenörskapet som en möjlighet. Däremot blir de flesta människor vare sig entreprenörer eller ledare – åtminstone inte i institutionaliserade definitioner. De flesta människor ser sig aldrig som potentiella ledare eller/och entreprenörer och deltar därför i institutionaliseringen av de begrepp som exkluderar många och inkluderar de utvalda. Den entreprenö- riella processen är alltid inbäddad i en institutionell omgivning som forskaren har att hantera på ett eller annat sätt genom ideologiska antaganden (Hosking & Hjorth, 2004). Därför behöver vi en beskrivning av entreprenörskap som tillåter olika Vad vi här vill peka på är behovet av att medvetet söka förnya entreprenörskapsforskningen genom att utveckla och bredda dess teoretiska bas. Ett tydligt exempel på ett teoretiskt fält som på senare år blivit (dock knapphändigt) inkluderat i entreprenörskapsteorin är kön som social konstruktion. Frågeställningar kring hur kulturella konstruktioner av kön och etnicitet är relaterade till konstruktionen av entreprenörskap och dess processer har funnits och finns på forskningsagendan. I likhet med ledare för stora organisationer beskrivs även entreprenörer som maskulina supermänniskor och hjältar. (cf Chell, 1996; Lounsbury, 1998; Bird & Brush, 2002). Entrepre- nörskapet blir därmed något som är destinerat för utvalda grupper snarare än en möjlighet för alla, på samma sätt som ledarskapsteorin tenderar att betrakta ledarskapet som en aktivitet för få utvalda (Ogbor, 2000). Forskningen har också uppmärksammat att entreprenöriella karaktäristika är könsmärkt – entreprenörer skall ha vissa typer av maskulina egenskaper (Jonsson-Ahl, 2002). Från ett socialt konstruktionsperspektiv har människor potentialen att omkonstruera sin identitet, sina möjligheter och sitt liv – vilket betyder att det är svårt att inte erkänna entreprenörskapet som en möjlighet. Däremot blir de flesta människor vare sig entreprenörer eller ledare – åtminstone inte i institutionaliserade definitioner. De flesta människor ser sig aldrig som potentiella ledare eller/och entreprenörer och deltar därför i institutionaliseringen av de begrepp som exkluderar många och inkluderar de utvalda. Den entreprenö- riella processen är alltid inbäddad i en institutionell omgivning som forskaren har att hantera på ett eller annat sätt genom ideologiska antaganden (Hosking & Hjorth, 2004). Därför behöver vi en beskrivning av entreprenörskap som tillåter olika

Även teoribildningar som redan inkluderats i den gängse entreprenörskapsforskningen kan ges ny kraft genom att man tar hänsyn till dessas inomvetenskapliga utvecklingslinjer. T ex så är traditionell ledarskapsforskning mycket väl sammanlänkad med den psykologiska entreprenörskapsforskningen (Vecchio, 2003), medan nya perspektiv inom ledarskapsforskningen kan

ha stor potential. Inom ledarskapsfältet pågår det en debatt om enhetsbefäl kontra delat ledarskap, där man under begreppet ”det postheroiska ledarskapet” (se t ex Fletcher, 2004) diskuterar anläggandet av nya perspektiv på ledarskap där man söker studera det utövade ledarskapet snarare än individuella ledare i syfte att komma bortom den traditionella bilden av ledaren som en ensam individ och ledarskapet som naturnödvändigt krävandes ett enhetsbefäl (se även Gronn, 2002). Litteraturen om kollektivt ledarskap är synnerligen sparsam, och i regel inriktad på att föra fram praktiska argument för att denna ledarskapsform är nog så effektiv och funktionell som enhetsbefälet (se t ex Holmberg & Söderlind, 2004, Crevani et al, 2006), ofta baserade på studier av framgångsrika ledarpar som fått sitt gemensamma ledarskap att fungera väl samtidigt

som de uppnått goda resultat i sin verksamhet (Lambert-Olsson, 2004, Döös m fl, 2004). Man konstaterar t ex att delat ledarskap är bättre ägnat att hantera komplexitet, att det ger större möjligheter till reflexion, att det ger ledarskapet en större styrka, långsiktighet och flexibilitet, att det kan locka fler unga människor att satsa på en annars orimligt krävande chefskarriär, och att det förbättrar möjligheterna till nära kontakt mellan ledare och underställda (Sally, 2002, Pearce, 2004). Mindre vanligt är resonemang som utvecklar dessa praktiska observationer teoretiskt i förhållande till olika ledarskaps- teoretiska traditioner, liksom anläggandet av ett perspektiv även på ”traditionellt” ledarskap som i praktiken varandes en kollektiv process. För oss är kopplingarna till det perspektiv på entreprenörskap vi diskuterat i denna bok uppenbara, och ett kritiskt studium av det entreprenöriella ledarskapet torde vara ett lovande framtidsområde inom fältet. I val av teoretiska perspektiv bör man alltså även beakta nya utvecklingslinjer i redan etablerade forskningstraditioner.